Att prioritera trots passion... 

Jag är hopplöst dålig på att prioritera, jag vill göra allt roligt och jag ger mig in i det mesta med själ och hjärta. Det är nog det största problemet med att jobba med något man älskar och i mitt fall gäller det dessutom två jobb. För i den verkliga världen är jag översättare, vilket innebär att jag tittar på teveserier och läser böcker dagarna i ända. Näe, riktigt så är det ju inte, men det är ett roligt jobb som jag gör hemifrån och kan styra över helt och hållet. Sedan har jag hundarna och det är ju bara läskigt roligt! Ibland önskar jag att jag vore lite tråkigare, lite mer enkelspårig och inte ville hitta på så mycket, men det verkar inte vara min lott i livet... 

Varför babblar jag om det här? Jo, för vi skulle egentligen åka på utställning i Danmark till helgen, fredag-söndag. Men jag har inte känt det där pirret som brukar infinna sig inför en sådan resa, dels på grund av vädret, och dels på grund av att det är så mycket inbokat i kalendern att orken börjar tryta. För utöver mina två underbara jobb och mina tre underbara hundar, så har jag begåvats med en fantastisk make och en underbar dotter! De är så grymma att jag faktiskt vill hinna hänga med dem ibland också! När jag då insåg att jag bara hade en helg ledig mars där vi kunde vara hemma och hänga, så blev resan än mer olockande...

Sedan har det hänt något, en process som har tagit oerhört lång tid och som inte är över än på något vis. Men från att ha planerat hela mitt liv runt utställningsåret och att ha varit villig att köra land och rike runt, så börjar det drivet att tyna bort. För mina hundar är i första hand arbetande hundar och det kommer de alltid att vara. Sedan tycker jag att de ska vara korrekta exteriört också, och jag kommer absolut inte att sluta ställa ut, men det måste finnas rim och reson i vad jag "offrar" istället. Jo, Leeloo kanske hade fått cert till helgen och blivit nordisk utställningschampion, och det är ju en dröm! Men vad innebär det för oss, egentligen? Kommer vi att påverkas av det på något sätt? Det här kommer att få bli ett mellanår i utställningsvärlden för vår del, jag ser fram emot att åka på inofficiella utställningar med Buffy och kanske prova på någon officiell. 

Jag tänker dessutom att jag behöver prioritera för Leeloos del, också. Hon kan inte behöva flänga hit och dit och förväntas prestera varenda helg utan rimlig tid för återhämtning, hon måste få en chans att landa mellan gångerna, för det är då jag tror att hon växer. Och kursen, OMG, kursen för SWDI är ju så högt på min priolista! Tänk att lilla vi ska träna med SWDI-gänget, det är för bra för att vara sant! DET vill jag lägga krut på, och vår preparatsöksutbildning för Eva, och mina två utbildningar under året.

Jag ska berätta en personlig grej, sluta läs nu om ni tycker att sådant är jobbigt. 
Jag vet precis varför jag är sådan här. Min pappa var min bästa vän. Han fick cancer första gången 2009, andra gången 2012, tredje gången 2014 och sista gången 2016. Jag var med honom varje steg på den resan, jag satt intill honom under cellgiftsbehandlingarna på Södersjukhuset, jag var med på alla provtagningar och skit som han fick gå igenom. Han bodde hemma hos oss när slutet närmade sig och jag såg en man som varit större än livet själv, stark och med ett hjärta av guld. Men som fått offra så många drömmar, som missat så många chanser och som på slutet inte ville något annat än att vara kvar hos oss - men sjukdomen blev för svår att övervinna. Jag satt bredvid honom när han gick bort och jag höll hans hand långt efter att han fått frid, men i samma stund flyttade en stress in i mitt hjärta. En stress över livets grymma korthet, över att inte hinna med allt som man vill göra. 
Det är paradoxalt att jag som lever med och för mina hundar, inte klarar av att leva i nuet. Jag kan inte koppla av och unna mig att vara lycklig, för då är jag säker på att det kommer att tas ifrån mig. Jag hinner inte stanna upp och bara vara - för tänk om allt är över imorgon och det sista jag gjorde var att ligga på soffan?! 
Bra dagar är jag med på att det här inte är ett hållbart sätt att tänka och leva på, men ibland rycks jag fortfarande med och vill göra allt på en gång. 

Idag var inte en sådan dag, idag drog jag i handbromsen. Och jag ska erkänna att det svider, men det får det göra. Mot balans.